Igår blev jag väckt på de mest otäcka viset som finns, min bror ringer. Vilket inte är ovanligt, när han är extra trött på morronen när hans väckare ringer 5.45 så brukar han ringa sin extremt morrontrötta syster som har extremt svårt att somna om, bara för att berätta att han har en Iphon4 & att han är trött.
Men igår va de en annan stämma på honom, en lite panikslagen röst:
-Pappa ringde, mamma ha bröstsmärtor & ambulans är på väg till dom.
Ber han hämta upp mej eftersom jag inte har köpt nytt batteri till bilen & iväg de bar till Akuten, bara väntan på att ambulansen skulle komma va ju en evighet. Min karln ringde i samma veva & berättade att han mött ambulansen, de gick fort men inga blåljus berättade han.
Men i ärlighetens namn blev man ju inte så mycket lugnare faktiskt, men han ville ju vara snäll.
Fick komma in på akuten & vänta där i väntrummet, dom ville ta emot henne innan vi blev insläppta.
När vi väl blev insläppt fick man sej en liten chock, där i sängen halvsatt en väldigt blek & liten mamma, kippandes efter luft. Kunde inte röra sej eller prata, de gjorde så ont.
Min första tanke va att mamma aldrig kommer klara sej.
EKG, syrgasgrimma & pulsmätare sattes. Smärtlindring pumpades in, men gjorde ingen nytta alls, kom man åt sängen skrek hon rakt ut, så ont hade hon.
Ha aldrig sett hon så dålig nångång, min mamma är så stark å tjurig. Hon skulle inte åka in igår heller, men då hade pappa legat vaken mest hele natten å lyssnat på hennes jämmer & flämtande. Så han tvingade in henne.
Prover tas & mer smärtlindring ges.
Hon rullas in på IVA där hon blir övervakad med massa sladdar & grejjer. Men hon har lika ont fortfarande. Snacka om att man känner sej maktlös, vi 3, jag, pappa & brorsan pratar på som vanligt, för vi vet att mamma vill de. Hon vill inte att de ska va tyst & lugnt, de är hon inte van vid när vi 4 träffas. Utan vi pratar & flammsar som vi brukar. Man ser att hon lyssnar, försöker skratta & prata lite grann men de gör för ont.
Jag ställer en egen diagnos på mamma: Propp i lungan.
Men de är de inte riktigt nån som tror på i min familj.
Mamma skickas på Röntgen & medans fixar jag & brorsan frukost till oss, vi har ju inte ätit nåt på hela dagen.
11.30 kommer läkaren in & berättar att hon har en propp i Vänstar lungan. Vem hade rätt egentligen?!?!?
Sitter kvar en stund medans brorsan hjälper mamma att äta lite macka & nyponsoppa. Sen börjar mamma bli trött så då beger vi oss därifrån.
Pratade nyss med henne & nu har hon fått komma på avdelning & känner sej lite piggare men har fortfarande ont.
När jag la mej igår kom nog den mesta chocken krypandes & jag fick sån huvudvärk. Sen slog de mej att jag & brorsan lika gärna hade kunnat vara föräldralösa vid de här laget. Först pappa då som tog en dykning ner för trappen & fortfarande inte är bra & så nu mamma då.
Man bli ju knäckt för mindre, så idag har jag inte gjort så mycket, de är -25 & ingen energi till att göra nånting har jag. Väntar på att karln ska komma hem så jag kan ta hans bil till sjukhuset för att hälsa på.
Lilla mamma, vad skulle jag göra utan dej?!? De är konstigt vad man är beroende av sina föräldrar. De tråkiga är ju att man känner hur mycket man älskar & uppskattar dom när de händer nåt sånt här. Annars tar man bara för givet att dom alltid kommer finnas där, så händer nåt sånt här & man får en helt annan insikt.
ses
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar