Livet förändras

Idag kom äntligen dagen vi väntat på sen den 2/10-2012 när jag kissade + på stickan. Ultraljudet!!
De va ingen fis som satt sej på tvären, i magen låg de en liten HEN.
Vi hade bestämt att ta reda på vad de skulle bli, man är ju nyfiken. Men ongen låg så konstigt att hon inte kunde se vad de va för kön, så fortfarande är de en Hen. Magen har kallats för Hen sen första dagen, så idag tyckte vi att de va dax att ta reda på om de blir en Kjellbertil eller Hulda, men som sagt, de gick inte. Men så länge de såg bra ut med barnet & alla saker som dom ska ha va på plats, få man vara överlycklig!!
Den 12 Juni är de beräknad utgång för Hen.
Behöver ju inte säga att vi är lyckliga. Jag som inte skulle ha nå mer barn pga min förlossningsrädsla, men nu blev de som de blev, jag är livräddare än allt livrädd, men ska få hjälp med min rädsla har dom lovat. Sen är de redan nu bestämt & inskrivit i min journal om förlossningsdepressionen jag drabbades av när jag fick lilleman, har man haft de en gång så är de större risk att drabbas igen, så psykolog är oxå inkopplad redan nu, behöver bara lyfta luren så finns hjälpen där. För man kan tydligen få depression redan innan förlossningen.... Man lär sej nåt nytt varje dag.

Lilleman däremot är så lagom glad, "Har ju trivts bra som ensambarn jag!!" va hans kommentar till de hela. Men sen kröp de fram att han önskade sej en lillasyster hellst av allt, men en lillebror gick ju oxå vägen om vi  skulle tvinga på han nåt syskon. Så länge syster/bror lät bli att äta lego & inte skulle bli äldre än honom. Han menar att de alltid skulle vara 7 år emellan dom & han skulle va äldst.
Mycket funderingar & nu har svartsjukan gjort entré oxå för honom. Går jag på Toa är han med, sitter jag i soffan ska han hellst krypa tillbaka in i magen, i sängen ska han ligga mellan mej & Janne.
Lite frustrerande, men de går väl över. Vilken mamma som hellst vill väl höra sitt barn säga "jag älskar dej" men har man hört de 15 gånger på en timme börjar de bli lite tjatigt.
Men såklart förstår jag att de är en stor omställning för honom just nu & försöker göra allt för att han ska må bra & trivas med att de kommer att komma ett litet syskon snart.
De kommer att bli bra, de lilleman inte förstår är att man kan älska 2 barn utan de minsta problem, de är där skon klämmer just nu. Bara att härda ut, de kommer att gå över....hoppas jag.


De här inlägget skrev jag igår, men de blev aldrig publicerat, så jag gör ett nytt försök nu.

Ses