Testamente

Igår strök jag min Lillebror från mitt testamente, han svek mej å de grövsta igår.
Igår ringde han & frågade om vi skulle ta en Långpromenad efter middagen.
-Ja, men jag har inte samma kondis som dej. Sa jag.
-Jag har ingen bra kondis heller, så vi ta de lugnt.
Så började vi våran resa. Upp mot Hallstaklippen, med lite om vägar tydligen. De är rätt brant när man ska gå upp för vägen mot Hallstaberget. Mot slutet av vägen när man nästan ser Hallstahotellet så vek vi av, på nån stig med stenar, gegga & rinnande vatten. Brant va de oxå... Började då ana oråd när brorsan hade frågat om jag hade riktiga skor att gå i.
Tillslut va vi framme vid Hallstaklippen, där hade jag tänkt att vi skulle vända & gå hemmåt igen. Jag menar vi hade ju redan gått en bra bit. By The way...Na jävulskt vilken vacker utsikt de är därifrån. Jo, jag kunde njuta av den när hjärtat hade slutat bulta i huvudet & de svarta prickarna hade lämnat mina ögon.
Gick vidare längre in i skogen, hittade en skoterled som vi gick.
Nu är de ju bara de att de inte riktigt har torkat upp överallt. Dessutom hade ju Stormen som va här i vintras gjort att de låg stockar över skoterspåret.
Så då blev de ju helt plötsligt klättring & balansgång på dessa stockar. Punkterade ena höften & ett kärlekshandtag, blodvite uppstog faktiskt.
Sen kunde vi konstatera att de inte va nån vits med att gå på den där skoterleden, de vart blötare & blötare nämligen. Så då vek brorsan av rätt upp i kalhygget bara så där. Modig gjort av han, brukar nämligen hålla mej till stigar som jag känner till & som jag vet tar mej tillbaka till civilisationen. Vill ju inte att de ska stå i tidningen: Så här levde syskonen Björklund i 2 år innan dom hittades av en dagisklass som skulle på Picnic.
Men brorsan sa att han hade koll på läget. Brukar jag oxå säga när jag inte alls har det!! tänkte jag.
Om några Km är vi på vägen igen... KILOMETER??? Va less faktiskt, inte så slut, men LESS.
Fortsatte att gå över surmyrar, bäckar & sly.
Tillslut säger brorsan att nu ser man vägen, vägen för mej hade varit riksväg 87, men de va de inte alls, de va vägen till JanGullik... 4-5km från Riksvägen Ungefär.
Brosan sa att han hade lurat mej lite, han ville ha sällskap på sin tur & då kunde han ju inte berätta för mej hur han ville gå, då hade jag ju satt mej på tvären. Men han förklarade bara vägen & de lät ju inte så jobbigt, jag har ju inte koll på nån väg här omkring, fast jag bott här sen jag föddes.
Vi gick å gick å gick å åter gick efter den vägen tills vi kom till Spannsjövägen, sen va de ju bara nån Km till Fågelbordet & sen ytterligare nån km hem. De va där jag kom fram till att Brorsan kommer strykas från mitt testamente & jag ska radera han Nr!!
När vi kommit fram till Fågelbordet så mötte Carro oss med bilen. Tacka gudarna för att hon hämtade oss.

Men sen när jag kommit hem, duschat & kokat en kopp Te så kändes faktiskt livet lite bättre, lite lättare & lite ömmare än innan.
De va skönt att röra sej & även att umgås med brorsan utan bihang, bara han & jag i skogen. Hann prata igenom bra mycket!!
Så om man tänker efter så, TACK Mathias för att du drog med mej ut i ingenstan. De va värt blåsan på Fucktån & dyngsura strumpor att få umgås med dej.
Älskar dej, men du kommer inte att skrivas in i testamentet ändå!!

Ses